Författare?

I helgen satt vi och pratade om författarskap. Vi var (minst) två stycken som ville "skriva en bok". Förr ville jag bli författare. Livet rullade på; nya drömmar kom och jag ändrade mig. Skulle jag författa en bok som skulle publiceras så skulle jag kunna titulera mig författare men jag har övergett tanken att ha det som försörjning. Trots att jag söker mig till en annan karriär så ska jag någon gång vara tillräckligt ihärdig för att skriva en bok. Flera böcker har påbörjats men motivationen har falnat och efter ett tag har jag raderat all text. Om en bok ska skrivas så är frågan: Vilken bok ska bli den första? Det givna valet är ens memoarer. Naturligtvis ska jag börja med mig själv - jag kan mig; jag kan dela med mig av mina tankar och mina ageranden - jag kan förklara mig efter att ha studerat mig inifrån och ut i snart 25 (t-j-u-g-o-f-e-m!) år men.. Det var ju nyskapande.. Memoarer av en ung tjej med ett "ovanligt" leverne. Yes.. Får bli en specifik vinkling på den boken. Nej, nu falnar motivationen liksom när böcker skola författas. Utan ett ordentligt avslut avslutas texten på ett (inte på något sätt) originellt vis:

Over and out.

The Vick och D-Bone

Sitter och kollar på prinsessbröllopet. Även om jag inte är royalist, tvärtom motståndare till monarkin, så vill jag vara uppdaterad om vad som händer i Sverige. När kungen ledde Viktoria upp för altargången kom jag att tänka på motståndet mot denna del av följet. Viktoria ombads att tänka om eftersom det var en "förlegad tradition" att fadern ledde fram dottern till altaret. Säga vad man vill om detta men jag undrar om motståndarna har missat att det är en kronprinsessa som gifter sig i kyrkan "med Gud som vittne". Vad var det ni sa om förlegade traditioner?

Snoppmätartävling

Alla har vi blivit idoliserade, även om vi inte alltid har sett det själva. Anledningarna till idoliseringarna varierar - det kan vara att vi brinner för någonting; att vi har större självkänsla alt. större självförtroende; att vi är mer världsvana; att vi representerar en annan värld; att vi tar någon under våra vingar etc. En fin vänskap kan byggas av idoliseringen men när relationen ska utvecklas från lärare och elev till jämlika vänner - det är då det jobbiga börjar. Allt som personen som idoliserade dig såg upp till ska nu förkastas. Det beundrade är nu störningsmoment. Det ska tävlas - allting du säger och allting du gör förvandlar personen till en snoppmätartävling. Personen vill ställa sig över dig och briljera. Jag ser på situationen som densamma som framträder när ett barn ska in i vuxenlivet. En tonåring, som förr avgudade sin förälder, vill nu visa föräldern att den kan allt och vet allt bättre än föräldern. Som barn skröts det om förälderns kapacitet men nu skäms tonåringen, på samma sätt som idoliseraren nu skäms över den forna idolen. En vänskap kan eventuellt byggas på nytt ur ruinerna men ofta är det oundviktigt att man går vidare på var sitt håll.

Jag skäms inte över mina vänner och jag skäms inte över mig själv. Om du skäms över dina vänner bör du fundera över varför du känner ett sånt behov av att passa in i andra människors sociala mallar. Om du försöker få mig att skämmas över den jag är så är du ute på väldigt hal is. Jag säger upp mig. Nästa person du väljer att idolisera kanske bör vara någon som inte skulle kunna knäcka dig. Skulle jag inte? Ge mig fem minuter.

De som "vill jobba med människor" är de enda som är genuint bra människor

Jag vill inte arbeta med människor. Inte över huvud taget. Jag vill jobba på kontor. Jag vill arbeta med bokstäver och siffror; inte med människor. När det här kommer upp i diskussioner brukar folk titta på mig som om jag är dum i huvudet. De som dömer ut mig värst är de som är proffessionella skitstövlar på sin fritid. De är de största svin jag har träffat men i diskussioner pratar de om "hur fint det är att arbeta med människor". De "vill arbeta med människor" men gör det inte. Varför? För att de inte vill, naturligtvis.

I ett fungerande samhälle är alla yrken lika viktiga. Någon har designat skorna som värmer dina fötter (att de sen kan vara tillverkade av barn i u-länder tillhör en annan diskussion); någon har framställt medicinerna som hjälper dig när du är sjuk; någon kör bussen som tar dig till ditt arbete; någon trycker tidningarna du läser; någon bemannar dig i kassan när du handlar dina förnödenheter; någon rotar i ditt underliv på jakt efter könssjukdomar.

Jag har djur; jag har vänner och jag har familj men min vilja att skaffa ett yrke där jag trivs, mår bra och utvecklas gör mig tydligen till en skam för människan. Må så vara. För tillfället arbetar jag inom vården och hör och häpna: Jag är bra på det. Jag trivs med människorna omkring mig, jag är van arbetsuppgifterna och det känns bra att ge människor en vardag. Att jag har andra mål och endast arbetar inom vården för att betala hyran, innan jag har hittat en utbildning som jag kan göra till min, beror på att jag vägrar bli en bitter, gammal käring. Jag tänker inte sitta som en medelålders, sur, jävla käring som ångrar att jag fastnade i det trygga.

Någon brinner för det här yrket. De kommer att jobba sig hit. Jag brinner för ett annat yrke och jag kommer att jobba mig dit. Under tiden kommer jag att sköta mitt arbete väl och trivas med det men sen.. Sen drar jag.

Vad är mest hedervärt: Att fullfölja sin dröm och arbeta med sina intressen eller att slita ont på ett arbete man inte var ämnad för, för att ha en meningsfull vardag? Båda valen är lika hedervärda och det går inte alltid att säga vem som mår bäst. Det som går att säga är att alla arbeten är hedervärda och att vi alla är byggklossar i vårt samhälle.

Välgörenhet börjar hemma - hos dig själv. Om du vantrivs med ditt liv blir det oerhört svårt att försöka hjälpa andra. Om du inte är hel blir det svårt för dig att dela med dig av dig.

Insikt, utsikt

Föräldrar är bara folk som är lika dumma i huvudet som vi som har valt att skaffa barn.

Mänskligt beteende

Du är ute och åker skidor. Du åker off pist men i ett fint uppåkt spår. Plötsligt blir du rädd för att tappa kontrollen. Du blir rädd för att ramla. Du blir rädd för att åka in i ett träd. Paniken växer och för att skydda dig så kastar du dig av spåret. Rakt in i ett träd.

Du är i ett förhållande. Du mår bra och njuter av tillvaron. Plötsligt blir du rädd för att bli lämnad. Du blir rädd för att bli sårad. Paniken växer och för att skydda dig så börjar du behandla din partner illa. Du ser till att din partner lämnar dig. Du står ensam kvar. Sårad. Lämnad.

Logiskt?

Roundabout

Nykterhet är det främsta berusningsmedlet.

Relationer

Har tänkt mycket på någonting en gammal vän sa till mig nyligen. Exakt vad det var är irrelevant men det berörde vår relation till varandra.

Folk vi har omkring oss uppfyller ett behov hos oss. Även i dåliga förhållanden handlar det i slutändan om behov, trots att det i sammanhanget kan klinga illa att benämna det på ett sånt vis. Någonting som gör att vi stannar kvar i en relation även om anledningarna är osunda.

En del människor lämnar oss med en känsla att vi vill ha dem i våra liv, även om mötet med dem var kort; en del försvinner ur våra liv - även om de har varit människor av betydelse så var det tvunget att vi frigjorde oss/delade på oss för att utvecklas; en del människor är återkommande i våra liv; en del har vi inget behov av att träffa igen; en del hittar vi tillbaka till och en del människor arbetar vi för att aldrig någonsin återse.

En text består kortfattat av inledning, handling och upplösning/avslutning. Texten började med en inledning, sen kom handlingen men slutet uteblir. Varför? You figure it out.

Avståndsbedömning

För några dagar sen pratade jag med en vän som berättade att hennes dotter satt och kastade saker på golvet samtidigt som hon fokuserat följde dem till golvet med blicken. Vi visste båda att det var barns sätt att lära sig att bedöma avstånd och ramlade in på samtalsämnet hur barndomen präglar människor. Plötsligt slog det mig: När jag var några år gammal upptäcktes det att jag hade extremt dålig syn. På det ena ögat var jag "praktiskt taget blind" och på det andra ögat hade jag så dålig syn man kunde ha utan att kallas "praktiskt taget blind". I dag är jag oförmögen att bedöma avstånd. Jag skulle inte kunna bedöma avstånd om mitt liv hängde på det. Jag snubblar på mattkanter; jag krossar glas; jag har inget som helst ögonmått. Ganska invalidiserande men ändå överkomligt. Sen förut vet vi ju även att när man förlorar ett sinne/delar av ett sinne så förstärks ett annat. Jag har så bra hörsel att det ibland är skrämmande. Mina bekanta har ingen aning om hur mycket jag faktiskt vet om dem.

Trötta tankar

Har varit så invalidiserande trött i några veckor. Det känns lite som att jag går omkring och sover, oavsett omständigheter. Flera har skrattat gott åt mina trötthetsmissar medan några har stört sig och gör det fortfarande. De som har skrattat hjärtligt har gjort det med all rätt och de som har stört sig är inte värda min tid.

Om du väljer att omge dig med människor som inte accepterar och respekterar din person kommer du att försöka fly ifrån dig själv, men det är ohållbart. Du hinner ju alltid ikapp. Om du väljer att bara omge dig med människor som är lika dig kommer dina egna tankar vara de enda du hör och det är fruktansvärt intelligenshämmande. Om du inte vågar säga vad du tänker utan anser att folk borde förstå dig i alla fall kommer du aldrig att bli förstådd. Om du däremot lägger dina kort på bordet kommer du att bli förstådd och de som inte vill förstå är heller inte värda att förstå. Om du vågar vara du kommer du till slut vara tillfreds med att vara du.

What you see isn't always what you get

Okej, nu har jag sett det. Jag har stirrat sanningen i vitögat.

Jag har i sisådär hela mitt liv vetat att jag ser arg ut eftersom människor omkring mig har upplyst mig om detta faktum. Jag kan se på min ansiktsform att jag har ett "hårt" utseende; jag vandrar inte runt i livet med ett leende på läpparna (Lita aldrig på människor som konstant ler.); jag har sedan barnsben omedvetet bitit ihop käkarna i alla lägen och jag försöker i det längsta undvika att sympatiskratta, just för att det är så onödigt skitnödigt. Min insikt till trots blir jag ofta fundersam när folk kommenterar min uppsyn: Är de verkligen så osäkra att de måste kommentera mitt utseende fyra gånger i halvtimmen? Nej, jag är inte arg, inte heller ledsen, jag hatar inte dig, är inte speciellt trött och ja, jag är blek av naturen. Nej, fortfarande inte arg. Inte nu heller.

Igår såg jag det.. Det gick upp för mig varför folk envisas med att fortsätta fråga..

Jag bär aldrig med mig en spegel så när jag vill veta om jag ser anständig ut (för att föregå istället för att föregås: "ja, försöka går ju") brukar jag helt sonika ta ett mobilfoto. Det var det jag gjorde igår. Eftersom jag givetvis alltid är beredd när jag fotar så har jag inte sett det tidigare, men igår hörde jag någon hälsa på mig samtidigt som jag knäppte kortet. När jag hade pratat klart med den som hälsade på mig och skulle granska fotot för att se om frisyren var intakt tänkte jag inte på att jag inte haft fokus på kameran i den sekund kortet togs. Jag blev både förvånad och full i skratt. Jag kände inte igen mig - så ser jag ju aldrig ut när jag ser mig själv i spegeln. Jag såg verkligen A-R-G ut. Förbannad. Som att jag hade tandvärk.

Började fundera på om jag var arg utan att veta om det. Eller om jag hade förträngd tandvärk. Kom fram till att inget av alternativen stämde. Tänkte tanken att börja "mjuka upp" mitt utseende; att koncentrera mig på att slappna av i ansiktsmusklerna, men jag ombestämde mig snabbt. Folk får ta det för vad det är. Dessutom - de som vågar sig fram, min uppsyn till trots; de som vågar se förbi det yttre och vill börja skrapa på ytan för att se vad som finns där inne - det är ju faktiskt dem jag vill prata med.

To be or not to be

Febern gör att jag somnar, vaknar, somnar, vaknar. Orkar nu inte företa mig någonting men orkar heller inte sova. Det gör mig faktiskt ingenting. När jag är sjuk orkar jag inte koncentrera mig på någonting; orkar knappt tänka. I början tycker jag att det är jobbigt men efter ett tag förstår jag tjusningen med det. Omvärlden försvinner och kvar finns bara jag. Det finns inga krav; det finns ingenting jag orkar känna; det enda jag orkar är att bara vara. Att vara sjuk innebär några dagar av frihet - några dagar att bara vara uppe i sig själv, utan att grubbla eller att planera. När jag sen blir frisk minns jag sjukdomen enbart som ansträngande och invalidiserande, men just här och nu låter jag mig vara fångad av stunden. Nu tänker jag öppna fönstret, sträcka ut mig i sängen, starta en playlist, blunda och fortsätta att bara vara.

Ålderskris

Jag har en teori om varför jag är så nojig över min ålder:

För tio år sen såg jag äldre ut än vad jag gör idag. Det är faktiskt sant. På den tiden gällde figurföljande kläder, smink, smycken, höga skor - ja, ni förstår, hela paketet. Den dagen jag fick ett leg i min hand var i princip dagen då jag slutade sminka mig. I och med mitt arbete/min förändrade livssituation byttes de höga skorna ut mot gympadojor. Tränade även mycket lagsporter och till slut blev det lite för omständigt att ta av smycken, ta på smycken, ta av smycken, ta på smycken så en dag skippade jag att ta på dem igen. Snyggare kläder hade jag gärna införskaffat men jag har faktiskt varken ork eller lust att springa i affärer. Get the picture? Jag ser ut att vara femton år gammal. Fixar i ordning mig om jag ska iväg på något speciellt men även då tappar jag inspirationen efter ett tag. Detta gör att jag i första led alltid blir behandlad som en femtonåring. Fram tills folk för ett samtal med mig eller får syn på mitt leg är jag för dem en tjej i yngre tonåren. När de då börjar föra ett samtal med mig eller, som sagt, får syn på mitt leg förändras deras sätt att vara och just där och då har jag åldrats tio år. Att på daglig basis åldras tio år gör ålderskrisen till ett faktum.

Det outtalade

Om du sa vad du menade och inte upprepade andras meningar skulle jag förstå vad du menade och du skulle mena det du sa.

Konsten att uttrycka sina känslor

Pratade med en gammal vän härom dagen. Vi är så lika. Han är den enda människa jag känner som är lika dålig på att visa känslor som jag är. De känslomässiga yttrandena gick ungefär så här (i monotont tonläge):

-Vad gör du nu för tiden? Fan vad jag saknar dig. Jobbar du?
-Jo, fan, saknar dig också. Jo, jag jobbar. Gör du? Har du villa, Volvo, vovve?
-Haha, du vet hur det är. Fan, vi har haft mycket roligt. Det var många år sen nu. Du är den konstigaste relation jag har haft.
-Haha, samma här. Vi får ju ta och ses snart. Är du fast anställd?

Fick sen ett meddelande: Heh att snacka med dig igen var fan lite som en fylla kära du, var helt knasig i flera dagar efteråt :) Instämmer, instämmer. Att prata med folk från förr är som att leva i en film.

Sentimental

Vad hände? När blev jag sentimental? Har på den senaste tiden haft lite kontakt med gamla vänner och sen alldeles nyligen även med min kusin. Kusinen var det sju år sedan jag pratade med. Med de gamla vännerna var det väldigt längesen jag sa upp kontakten. Jag bröt med dem av anledningar som verkade vettiga då men som inte verkar lika vettiga nu. Galet, med nya ögon. Jag bröt med alla dem och i den gruppen fanns även den som har betytt mest. Det är nog därför jag har blivit sentimental. Insåg det i samma sekund som jag skrev det. Den personen som har betytt mest för min tillvaro, mitt välmående och min personliga utveckling (förutom jag så klart - "utan dig själv klarar du inte att vara dig själv") bröt jag med. Han var min bästa och jag var hans bästa. Jag saknar det lite. Jag vet att brytningen var en del av vår utveckling, men trots det (eller just därför) måste jag låta tankarna vandra.

Det finns en del människor som har betytt mycket, men bara en som jag konstant återkommer till. Att jag vet att det var ömsesidigt, alltid, utan tvekan, gör de sentimentala tankarna lite tyngre, lite bättre. Jag vet att han har det bra och han vet att jag har det bra, men det känns lite tomt utan honom vid min sida.

Någonstans vet jag att det måste vara så här, men jag kan inte släppa tankarna på att jag bröt. Jag sa: "SLUT" och slutade svara i telefonen och slutade uppmärksamma hans existens. Det känns inte helt hundra, men med den tidens mått hade det inte kunnat vara på något annat sätt. Det är skönt att ibland tillåta sig att vara sentimental även om det inte får ta för stor plats i ens liv. Det är tungt att känna, men samtidigt är det härligt.

Du har det bra och det är det som är viktigast. Du är den allra bästa som finns.

Höst

Träffade en vän på tåget. Mig veterligen har han varit ren i flera år men han skakade och var stirrig så jag trodde att han hade gått tillbaka till sitt gamla liv. Han berättade att på den senaste tiden hade han varit så drogsugen - att han hade börjat planera när, vart och hur han skulle fixa droger, men att han inte hade gjort det eftersom han har lämnat pundarlivet bakom sig. Han sa att det gav honom en viss tillfredsställelse att bara torrpunda på tankarna. Så idag hade ett sjuhelvetes drogsug slagit honom. Han sa att den här årstiden är den värsta - väderomslaget, mörkret, ångesten i luften, lukten av kyla och alla minnen den bär med sig. Han var stirrig, skakade och började få hallucinationer. Kinderna var röda. Han sa att blodet kokade inuti och att pulsen slog i 110. Vi tog följde till affären. Jag frågade om han ville ha sällskap under kvällen. Han sa att han egentligen ville det men att han behövde uthärda allt ensam. Vi skildes åt vid chipshyllan där han slet åt sig en påse innan han skyndade till drickan och vidare till godishyllan. Jag stod kvar och tittade efter honom med en sten som lagt sig tillrätta över mitt bröst. "Jävla väder" tänkte jag. "Jävla, jävla, jävla väder."

Ring, ring, dags att vakna

Hittade just en klockren kommentar på Tjuvlyssnat: -"Jag tror att inlärd idioti är ett större problem än otränad intelligens." Jag älskar det. Säg det igen.

Bryskt uppvaknande. Inte trevligt men välbehövligt. Egentligen inte någonting speciellt som har hänt. Det är lite det som är grejen med att skriva - det jag skriver idag tänkte jag förmodligen på för några månader sedan. Det som händer i denna sekund ligger för nära så det dyker upp om några månader oavsett vad det handlar om. Du kanske förtär en måltid i detta nu och tycker att den är mycket god men om du tänker på den om en vecka så inser du hur fantastiskt god den faktiskt var. Förmodligen är det inte ens någon händelse som utlöser tankarna som tänks just nu utan de får helt enkelt fritt spelrum. Oj, mitt bryska uppvaknande försvann visst i dimman. Är nästan säker på att jag vet hur jag ska göra. Jag brukar skilja på person och agerande - en person är inte sina handlingar; smarta människor gör korkade saker; bra människor gör dåliga saker; friska människor gör sjuka saker - hur man nu vill uttrycka det, men någonstans måste man sätta stopp för att bli brutalt rövknullad av omvärlden. En chans till tänker den ena halvan av mig medan den andra halvan slår mig i huvudet med en spade. Om halvan med spaden inte vinner så slutar det med att man rövknullar sig själv och det, mina vänner, det är inte lätt.

Idioti

Idioti #1: Har precis kollat på slutet av Sverige-Malta. Verkade vara en ganska trist match, inte bara baserat på resultatet. Ska nu titta på Fotbollskanalen och lyssna på när de pratar om att "vi måste rulla boll" och "ha tryck i matchen". Det enda som slår idiotin en del kommentatorer kommer med när herrarna spelar/ska spela/har spelat är idiotin de kommenterar om damerna. Skribenter är i och för sig värre. Jag uppmanar er att läsa nästa skrift om damlandslaget i Sportbladet. Jag brukar inte veta om jag ska skratta eller gråta - det enda jag vet är att skribenterna har jäkligt tur som redan är etablerade. Jisses..

Idioti #2: Hittade en bild på Alex Schulmans blogg:












Sven, bilda folket! När man har kommit fram till vilken del av mikroorganismen (viruset) som inte muterar sig; den del som kroppen kan bilda antikroppar mot tillsätter man en antigen, dvs. en låg dos av viruset, för att kroppen ska kunna bilda antikroppar mot viruset. När kroppen har bildat antikroppar mot viruset är man immun mot sjukdomen, så länge den inte muterar sig (fast då är det egentligen en annan sjukdom, även om den kan ha samma namn, så man är immun mot sjukdomen man är vaccinerad emot). Givetvis innehåller vaccinet svininfluensa! Att vaccinera sig är naturligtvis inte riskfritt - en liten procent av befolkningen insjuknar alltid av vaccinationer, men jag undrar: Terese, är du dum? Nog för att man inte kan veta innan man vet; inte kan kunna innan man kan, men kollar du inte upp vad du hör innan du hojtar om samhällets konspirationer? Är du inte källkritisk innan du mailar en av Sveriges ledande bloggare som med stor säkerhet kommer att publicera ditt mail? Ska man håna Terese; ska man ha medkänsla för henne eller ska man helt enkelt gå vidare med sitt liv? Hm, efter lång eftertänksamhet väljer jag att gå vidare. Bitterhet borta. Over and out.

Kolhydratladdning

Har ni någonsin kolhydratladdat, dvs ätit extra mycket kolhydrater under minst en veckas tid (tid för uppladdning beror på kommande utmaning) inför en stor prestation? Jag har aldrig gjort det. Jag har alltid ätit som jag brukar inför alla prestationer. Meningarna går isär om huruvida kolhydratladdning fungerar eller inte. Ett måste säger en del; placebo säger andra.

Ett gram kolhydrater binder tre gram vatten. Om man känner sig svullen efter stora portioner kolhydrater så kan man ta en längre promenad för att få ut vattnet. Jag funderar på om kolhydratladdningen delvis är bra eftersom kroppen samlar på sig vatten - kameleffekten. Uttorkning är ju det värsta som kan hända när man ska prestera så jag undrar om vattnet som kolhydraterna drar till sig är en del av vad som gör en kolhydratladdning effektiv (eller vad som sägs göra den effektiv).