Alla har vi blivit idoliserade, även om vi inte alltid har sett det själva. Anledningarna till idoliseringarna varierar - det kan vara att vi brinner för någonting; att vi har större självkänsla alt. större självförtroende; att vi är mer världsvana; att vi representerar en annan värld; att vi tar någon under våra vingar etc. En fin vänskap kan byggas av idoliseringen men när relationen ska utvecklas från lärare och elev till jämlika vänner - det är då det jobbiga börjar. Allt som personen som idoliserade dig såg upp till ska nu förkastas. Det beundrade är nu störningsmoment. Det ska tävlas - allting du säger och allting du gör förvandlar personen till en snoppmätartävling. Personen vill ställa sig över dig och briljera. Jag ser på situationen som densamma som framträder när ett barn ska in i vuxenlivet. En tonåring, som förr avgudade sin förälder, vill nu visa föräldern att den kan allt och vet allt bättre än föräldern. Som barn skröts det om förälderns kapacitet men nu skäms tonåringen, på samma sätt som idoliseraren nu skäms över den forna idolen. En vänskap kan eventuellt byggas på nytt ur ruinerna men ofta är det oundviktigt att man går vidare på var sitt håll.
Jag skäms inte över mina vänner och jag skäms inte över mig själv. Om du skäms över dina vänner bör du fundera över varför du känner ett sånt behov av att passa in i andra människors sociala mallar. Om du försöker få mig att skämmas över den jag är så är du ute på väldigt hal is. Jag säger upp mig. Nästa person du väljer att idolisera kanske bör vara någon som inte skulle kunna knäcka dig. Skulle jag inte? Ge mig fem minuter.
lördag 22 maj 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Fem minuter?! Räcker väl med 5 sekunder..?
SvaraRadera