Ålderskris

Jag har en teori om varför jag är så nojig över min ålder:

För tio år sen såg jag äldre ut än vad jag gör idag. Det är faktiskt sant. På den tiden gällde figurföljande kläder, smink, smycken, höga skor - ja, ni förstår, hela paketet. Den dagen jag fick ett leg i min hand var i princip dagen då jag slutade sminka mig. I och med mitt arbete/min förändrade livssituation byttes de höga skorna ut mot gympadojor. Tränade även mycket lagsporter och till slut blev det lite för omständigt att ta av smycken, ta på smycken, ta av smycken, ta på smycken så en dag skippade jag att ta på dem igen. Snyggare kläder hade jag gärna införskaffat men jag har faktiskt varken ork eller lust att springa i affärer. Get the picture? Jag ser ut att vara femton år gammal. Fixar i ordning mig om jag ska iväg på något speciellt men även då tappar jag inspirationen efter ett tag. Detta gör att jag i första led alltid blir behandlad som en femtonåring. Fram tills folk för ett samtal med mig eller får syn på mitt leg är jag för dem en tjej i yngre tonåren. När de då börjar föra ett samtal med mig eller, som sagt, får syn på mitt leg förändras deras sätt att vara och just där och då har jag åldrats tio år. Att på daglig basis åldras tio år gör ålderskrisen till ett faktum.