Avståndsbedömning

För några dagar sen pratade jag med en vän som berättade att hennes dotter satt och kastade saker på golvet samtidigt som hon fokuserat följde dem till golvet med blicken. Vi visste båda att det var barns sätt att lära sig att bedöma avstånd och ramlade in på samtalsämnet hur barndomen präglar människor. Plötsligt slog det mig: När jag var några år gammal upptäcktes det att jag hade extremt dålig syn. På det ena ögat var jag "praktiskt taget blind" och på det andra ögat hade jag så dålig syn man kunde ha utan att kallas "praktiskt taget blind". I dag är jag oförmögen att bedöma avstånd. Jag skulle inte kunna bedöma avstånd om mitt liv hängde på det. Jag snubblar på mattkanter; jag krossar glas; jag har inget som helst ögonmått. Ganska invalidiserande men ändå överkomligt. Sen förut vet vi ju även att när man förlorar ett sinne/delar av ett sinne så förstärks ett annat. Jag har så bra hörsel att det ibland är skrämmande. Mina bekanta har ingen aning om hur mycket jag faktiskt vet om dem.