Djup?

Jag är så jävla trött på "djupa" människor. De djupa, låt-oss-alla-bara-älska-varandra-och-tala-i-gåtor-människorna är de mest ytliga och de minst intelligenta människorna jag har träffat. "Men har du tänkt på att kosmos vill det här?" Ärligt nu - vet du ens vad kosmos betyder? De här människorna jag tänker på skyr ytlighet men pratar inte med någon iförd Diesel-jeans (även om de har hippie-stuk och kommer från Second Hand, ett soprum eller från mormors mosters sondotters förra sambos kusin). De tror att lycka kommer från positivitet och kärlek. Jag är helt med dem förutom det faktum att för mycket positivitet är skadligt. Om folk inte blev arga, hur hade vi då kunnat avskaffa slaveriet; skapat rösträtt för gemene man? Att man inte ska vara "arg" då man framlägger sina argument är jag helt med på men "djupa" människor.. Ni saknar ju argument. Att ens föra en dialog är helt främmande för er. Ni kör er monolog och sen är sinnet stängt. En gång hade jag liknande tankegångar som dessa "djupa" människor (inte mycket, men ändå för mycket) då en kär vän sa till mig: "Sluta leta efter förklaringar i allt. En del människor är helt enkelt dumma i huvudet." Det är så sant att jag, flera år senare, kan använda den repliken i alla tänkbara sammanhang. Äh, alla "djupa" människor (med en intelligensnivå under medel).. Gå och rök hasch med er.

Historien om två par örhängen

För över ett år sen hade jag en fartfylld kväll som slutade med en vacklande hemkomst en tidig förmiddag. Senare under dagen upptäckte jag ett örhänge i väskan. Jag brukar få med mig TV-dosor och en massa annat spännande i väskan så det tog ett tag för mig att komma på att jag hade haft på mig det paret örhängen under föregående kväll. Skulle slänga det örhänge jag hade kvar men hade redan hunnit lägga bort det. Jaja, vem bryr sig? Ligg där du ligger.. Några veckor senare var jag ute och gick med en vän. Vi gick åt ett helt annat håll än var jag kom ifrån när jag tog mig hem den tidiga, vacklande förmiddagen. "Undrar om någon kommer att hitta det här?" sa han och drog fingrarna över ett örhänge som hängde på en skylt. Jag tittade på det. Jag tittade på det igen. Det var mitt örhänge. Plockade på mig örhänget och när vi senare kom in till lägenheten hittade jag av en slump den andra halvan av paret.

För lite över en månad sen var jag på bröllopsfest mitt ute i ingenstans, ca 20 mil hemifrån. Festlokalen var välfylld; gräsplanen utanför var stor; det var folk överallt; det var bilar överallt; min sovplats låg 2-3 mil ifrån festen; jag flängde runt; jag pratade med folk överallt; jag stojade med barn här och där; jag kom dit och åkte därifrån i olika bilar. På natten upptäckte jag att mitt ena örhänge var borta så jag slängde iväg det andra. En vecka senare ringde brudparet och berättade att de hade hittat ett av örhängena någonstans i anslutning till deras lägenhet, några mil från festen. "Släng det", sa jag. Jag hade ju ändå inte det andra. Några timmar senare ringde brudparet igen och berättade att de aldrig hunnit slänga örhänget och att brudens bonusfar ringt och berättat att han hittat det andra örhänget under en massa bråte vid lokalen som bröllopsfesten varit i. Fick nyligen ett tack-kort från bröllopet. Omvirat av silkespapper, inuti tack-kortet, låg mina örhängen.

Jag tror att de här örhängena vill bo hos mig. They want it bad.

Lördag

Vaknar av ett samtal: "Jag är dålig - kom hem nuu!" Drar mig upp, upptäcker att jag inte har några cigaretter, knallar mot bankomaten, nickar mot de som hälsar som jag inte känner igen, stoppar in kortet i bankomaten och får tillbaks halva. Jahapp. Knallar vidare med vetskapen om att jag kommer träffa på någon rökare jag känner men tji får jag. Inte en käft jag känner igen - mycket ovanligt. Halvvägs hem till sällskapet ringer jag på dörren hos hennes föräldrar. En nyvaken lillebror öppnar. "M, vart har mor och far din cigaretter?" Tji får jag igen - de har tagit med sig allihop på sin lilla tripp. "Ta mammas cykel hit" säger sällskapet. Bra idé. Punktering. Jahapp, igen. Röksugen som få pinnar jag på en bit till innan jag får syn på en öppen altandörr där välbekanta röster hörs inifrån. "Hallå, mina fina vänner, kan jag få en cigg?" Det får jag. Får även kaffe och en update om gårdagens virrvarr. Släpar mig till slut hem till sällskapet där vi tar varsin dyna och slänger oss ner på gräsmattan. Sällskapet ringer in till grannen: "Har du kaffe?" Grannen kommer ut; kaffe och chips serveras. På gräsmattan blir vi kvar tills vi ska vidare för kvällen. Då har många grannar hunnit komma och gå och vi är ett ganska stort sällskap som delar på alla möjliga sorters alkohol, chips och andra lördagsförnödenheter. Väl nere på området hörs: "Hej; hej; nämen hej; är du här?; det var inte igår!" och vart man än ställer sig träffar man på ett par stycken man känner/känner igen. Den här alla-känner-alla-stämningen är precis vad jag saknar hemifrån och även precis vad jag är glad att ha kommit ifrån. Hatkärlek, helt enkelt.

Mammas gata
Sisyfos (ta mig hem)
Brev till 10:e våningen
Take me home, country roads
Where everybody knows your name

Finito

I helgen höll jag på att bryta handen tre gånger på två dagar. En mäktig svullnad rikare och två brukliga fingrar färre funderar jag över vad som hände. Visst, omständigheter, men ändock.. En slumpgenerator går efter ett mönster. Någonting gör ju att vi hamnar in i de situationer vi hamnar i. Här och nu bryter jag mönstret. Finito.