Författare?

I helgen satt vi och pratade om författarskap. Vi var (minst) två stycken som ville "skriva en bok". Förr ville jag bli författare. Livet rullade på; nya drömmar kom och jag ändrade mig. Skulle jag författa en bok som skulle publiceras så skulle jag kunna titulera mig författare men jag har övergett tanken att ha det som försörjning. Trots att jag söker mig till en annan karriär så ska jag någon gång vara tillräckligt ihärdig för att skriva en bok. Flera böcker har påbörjats men motivationen har falnat och efter ett tag har jag raderat all text. Om en bok ska skrivas så är frågan: Vilken bok ska bli den första? Det givna valet är ens memoarer. Naturligtvis ska jag börja med mig själv - jag kan mig; jag kan dela med mig av mina tankar och mina ageranden - jag kan förklara mig efter att ha studerat mig inifrån och ut i snart 25 (t-j-u-g-o-f-e-m!) år men.. Det var ju nyskapande.. Memoarer av en ung tjej med ett "ovanligt" leverne. Yes.. Får bli en specifik vinkling på den boken. Nej, nu falnar motivationen liksom när böcker skola författas. Utan ett ordentligt avslut avslutas texten på ett (inte på något sätt) originellt vis:

Over and out.

The Vick och D-Bone

Sitter och kollar på prinsessbröllopet. Även om jag inte är royalist, tvärtom motståndare till monarkin, så vill jag vara uppdaterad om vad som händer i Sverige. När kungen ledde Viktoria upp för altargången kom jag att tänka på motståndet mot denna del av följet. Viktoria ombads att tänka om eftersom det var en "förlegad tradition" att fadern ledde fram dottern till altaret. Säga vad man vill om detta men jag undrar om motståndarna har missat att det är en kronprinsessa som gifter sig i kyrkan "med Gud som vittne". Vad var det ni sa om förlegade traditioner?

Att leka med livet

Några saker jag vill företa mig:

• Ligga nedanför brevinkastet och ropa "HEJ!" när brevbäraren kommer med posten.
• Skugga glassbilen och dyka upp på hela rutten, i olika kläder, köpa olika sorters glass och prata med olika dialekter.
• Lyckas fånga ögonblicket när någon säger: "Men prata lite högre - jag tror inte att hon längst bak i bussen hörde dig!" och svara: "Jo, det gjorde jag!"

(Ja, jag är ganska anspråkslös...)

Sandrabanan

Jag är typiskt svensk. Det är sant - släng hit ett bostadsbidrag så är jag så svensk man kan bli. Jag är en typisk sosse som vill tro att jag är anarkist men som även innehar moderata värderingar, även om jag inte alltid ser det själv.

Förutom att jag hänger i Norge, att jag har varit på en helgkryssning till Tallinn (tre timmar i Estland och sen tillbaka till båten) och att jag har varit på spritresa till Danmark (15 min i DK, sen färjan tillbaka) så har jag aldrig varit utomlands. Sverige är väl ändå himla fantastiskt? som Rudolf sa.

Jag dricker mellanmjölk. För några år sen kom jag på att jag skulle börja dricka mjölk trots att jag aldrig har tyckt om det. Även om jag tycker bäst om minimjölk så förändrar det inte det faktum att en förpackning med 1,5 l mellanmjölk kostar lika mycket som en förpackning med 1 l minimjölk. Jag är numer en stolt medborgare i mellanmjölks-Sverige.

Jag gör mig lustig över alla andra svennar som beskrivs i Svennebanan, sen kommer jag på att jag är likadan och "kryper till korset" i ett blogginlägg där jag "kommer ut" som svenne samtidigt som jag ändå inte riktigt vill inse att jag är precis som alla andra. Jag är så jäkla svenne. Jag är en:

Sandrabanan!

Skål!

Jaså ni grannar, Boten Anna och bebis-eurodisco i kväll igen? Nej, ingen fara, jag är inte bitter. Förresten - har ni någonsin hört Umbrella? I fem olika versioner? Skål!

Snoppmätartävling

Alla har vi blivit idoliserade, även om vi inte alltid har sett det själva. Anledningarna till idoliseringarna varierar - det kan vara att vi brinner för någonting; att vi har större självkänsla alt. större självförtroende; att vi är mer världsvana; att vi representerar en annan värld; att vi tar någon under våra vingar etc. En fin vänskap kan byggas av idoliseringen men när relationen ska utvecklas från lärare och elev till jämlika vänner - det är då det jobbiga börjar. Allt som personen som idoliserade dig såg upp till ska nu förkastas. Det beundrade är nu störningsmoment. Det ska tävlas - allting du säger och allting du gör förvandlar personen till en snoppmätartävling. Personen vill ställa sig över dig och briljera. Jag ser på situationen som densamma som framträder när ett barn ska in i vuxenlivet. En tonåring, som förr avgudade sin förälder, vill nu visa föräldern att den kan allt och vet allt bättre än föräldern. Som barn skröts det om förälderns kapacitet men nu skäms tonåringen, på samma sätt som idoliseraren nu skäms över den forna idolen. En vänskap kan eventuellt byggas på nytt ur ruinerna men ofta är det oundviktigt att man går vidare på var sitt håll.

Jag skäms inte över mina vänner och jag skäms inte över mig själv. Om du skäms över dina vänner bör du fundera över varför du känner ett sånt behov av att passa in i andra människors sociala mallar. Om du försöker få mig att skämmas över den jag är så är du ute på väldigt hal is. Jag säger upp mig. Nästa person du väljer att idolisera kanske bör vara någon som inte skulle kunna knäcka dig. Skulle jag inte? Ge mig fem minuter.

Rövarkungens ö

I min värld är Rövarkungens ö den bästa låt Nationalteatern har gjort. Så även i många andras. En märklig sak som brukar hända när Rövarkungens ö spelas är det här:

Någon: Det här är den bästa låten Nationalteatern har gjort.
Resten: Aa, den är kanon.
Någon: Innebörden i den här alltså.. Klockrent är vad det är.
Resten: ...

Jag tillhör "resten". Jag är sällan en av dem som: Den här är så jäkla bra alltså. eller Spela den låten! (om jag inte är hos Sofia, är klapp och tycker att vi ska rocka till Umbrella).

Anywho - varför diskuteras aldrig innebörden? Är det för att den som fört innebörden på tal vill att folk ska fråga, så att han/hon får känna sig smart och förklara? Är det för att han/hon är rädd för att ha fel? Är det för att höra vad de andra har att säga så att man kan hylla eller rasera? Varför svarar aldrig gruppen någonting? Är det för att de utgår ifrån att alla andra vet och att den som förde det på tal sitter på "rätt" svar? Är det för att man är rädd att de andra ska tro att man lärde sig innebörden igår om man svarar; att alla andra hade det här samtalet för länge sedan? Är det för att man är rädd för att ha fel, eller ännu värre: att ha rätt? Väntar man på resten av gruppens åsikter för att hylla eller rasera? Hoppas man att någon annan ska svara så att man äntligen får veta vad låten egentligen betyder? Det kan ju inte vara så att tystnaden kommer sig av att svaret är självklart för i så fall hade man inte behövt uttala orden "innebörden i den här".

I framtiden kommer jag förmodligen fortsätta att vara en av "resten" som kommer att tystna när någon för innebörden i Rövarkungens ö på tal och därför är nu ett lika bra tillfälle som någonsin att ta bladet från munnen:

Så här ser jag det (kortfattat):
Rövarkungen står för staten/kapitalet/högern. "Men jag är ju så liten och världen är så stor, då sa rövarkungen: 'Den är större än du tror'" avser globalisering/internationalisering/kapitalism/EG/EU. "Såg jag skymten av en annan båt" syftar på kommunismen/socialismen.

Har jag fel? Har jag rätt? Bring it, för den här diskussionen kommer vi förmodligen aldrig att ha igen.