Sandrabanan

Jag är typiskt svensk. Det är sant - släng hit ett bostadsbidrag så är jag så svensk man kan bli. Jag är en typisk sosse som vill tro att jag är anarkist men som även innehar moderata värderingar, även om jag inte alltid ser det själv.

Förutom att jag hänger i Norge, att jag har varit på en helgkryssning till Tallinn (tre timmar i Estland och sen tillbaka till båten) och att jag har varit på spritresa till Danmark (15 min i DK, sen färjan tillbaka) så har jag aldrig varit utomlands. Sverige är väl ändå himla fantastiskt? som Rudolf sa.

Jag dricker mellanmjölk. För några år sen kom jag på att jag skulle börja dricka mjölk trots att jag aldrig har tyckt om det. Även om jag tycker bäst om minimjölk så förändrar det inte det faktum att en förpackning med 1,5 l mellanmjölk kostar lika mycket som en förpackning med 1 l minimjölk. Jag är numer en stolt medborgare i mellanmjölks-Sverige.

Jag gör mig lustig över alla andra svennar som beskrivs i Svennebanan, sen kommer jag på att jag är likadan och "kryper till korset" i ett blogginlägg där jag "kommer ut" som svenne samtidigt som jag ändå inte riktigt vill inse att jag är precis som alla andra. Jag är så jäkla svenne. Jag är en:

Sandrabanan!

Skål!

Jaså ni grannar, Boten Anna och bebis-eurodisco i kväll igen? Nej, ingen fara, jag är inte bitter. Förresten - har ni någonsin hört Umbrella? I fem olika versioner? Skål!

Snoppmätartävling

Alla har vi blivit idoliserade, även om vi inte alltid har sett det själva. Anledningarna till idoliseringarna varierar - det kan vara att vi brinner för någonting; att vi har större självkänsla alt. större självförtroende; att vi är mer världsvana; att vi representerar en annan värld; att vi tar någon under våra vingar etc. En fin vänskap kan byggas av idoliseringen men när relationen ska utvecklas från lärare och elev till jämlika vänner - det är då det jobbiga börjar. Allt som personen som idoliserade dig såg upp till ska nu förkastas. Det beundrade är nu störningsmoment. Det ska tävlas - allting du säger och allting du gör förvandlar personen till en snoppmätartävling. Personen vill ställa sig över dig och briljera. Jag ser på situationen som densamma som framträder när ett barn ska in i vuxenlivet. En tonåring, som förr avgudade sin förälder, vill nu visa föräldern att den kan allt och vet allt bättre än föräldern. Som barn skröts det om förälderns kapacitet men nu skäms tonåringen, på samma sätt som idoliseraren nu skäms över den forna idolen. En vänskap kan eventuellt byggas på nytt ur ruinerna men ofta är det oundviktigt att man går vidare på var sitt håll.

Jag skäms inte över mina vänner och jag skäms inte över mig själv. Om du skäms över dina vänner bör du fundera över varför du känner ett sånt behov av att passa in i andra människors sociala mallar. Om du försöker få mig att skämmas över den jag är så är du ute på väldigt hal is. Jag säger upp mig. Nästa person du väljer att idolisera kanske bör vara någon som inte skulle kunna knäcka dig. Skulle jag inte? Ge mig fem minuter.

Rövarkungens ö

I min värld är Rövarkungens ö den bästa låt Nationalteatern har gjort. Så även i många andras. En märklig sak som brukar hända när Rövarkungens ö spelas är det här:

Någon: Det här är den bästa låten Nationalteatern har gjort.
Resten: Aa, den är kanon.
Någon: Innebörden i den här alltså.. Klockrent är vad det är.
Resten: ...

Jag tillhör "resten". Jag är sällan en av dem som: Den här är så jäkla bra alltså. eller Spela den låten! (om jag inte är hos Sofia, är klapp och tycker att vi ska rocka till Umbrella).

Anywho - varför diskuteras aldrig innebörden? Är det för att den som fört innebörden på tal vill att folk ska fråga, så att han/hon får känna sig smart och förklara? Är det för att han/hon är rädd för att ha fel? Är det för att höra vad de andra har att säga så att man kan hylla eller rasera? Varför svarar aldrig gruppen någonting? Är det för att de utgår ifrån att alla andra vet och att den som förde det på tal sitter på "rätt" svar? Är det för att man är rädd att de andra ska tro att man lärde sig innebörden igår om man svarar; att alla andra hade det här samtalet för länge sedan? Är det för att man är rädd för att ha fel, eller ännu värre: att ha rätt? Väntar man på resten av gruppens åsikter för att hylla eller rasera? Hoppas man att någon annan ska svara så att man äntligen får veta vad låten egentligen betyder? Det kan ju inte vara så att tystnaden kommer sig av att svaret är självklart för i så fall hade man inte behövt uttala orden "innebörden i den här".

I framtiden kommer jag förmodligen fortsätta att vara en av "resten" som kommer att tystna när någon för innebörden i Rövarkungens ö på tal och därför är nu ett lika bra tillfälle som någonsin att ta bladet från munnen:

Så här ser jag det (kortfattat):
Rövarkungen står för staten/kapitalet/högern. "Men jag är ju så liten och världen är så stor, då sa rövarkungen: 'Den är större än du tror'" avser globalisering/internationalisering/kapitalism/EG/EU. "Såg jag skymten av en annan båt" syftar på kommunismen/socialismen.

Har jag fel? Har jag rätt? Bring it, för den här diskussionen kommer vi förmodligen aldrig att ha igen.

I don't get drunk, I get retarded

I veckan var jag hemma hos ett gammalt ragg. Nej, oh nej, det är inte lika roligt som det låter. Jag satte flaggan i topp och visade min utvecklingsstörda sida som kan framträda under alkoholförtäring.

Efter märkliga omständigheter visar det sig att halva mitt sällskap sitter hemma hos mitt gamla ragg. Av någon anledning börjar allt kännas så jobbigt och pinsamt. Jag vet inte varför, jag brukar tvärtom vara väldigt avspänt inställd till gamla ragg och gamla ex. "Äh, lite sex, vad fan, skärp dig." Efter några öl kändes omständigheterna lite mer avspända så vi började röra oss mot folket vi hade sagt att vi skulle möta. Utanför porten:

Jag: Bor han här?
Sällskapet: Det borde väl du veta..

-Strike ett.-

När vi kommer in blir allt lika pinsamt igen. Förstår fortfarande inte varför men biter ihop, hälsar och försöker bete mig som folk. Känner att jag inte riktigt vill vara där eftersom pinsamhetskänslorna sköljer över mig så jag börjar planera the great escape. Jag hade ingenting att bevisa så jag tänkte bara vara kvar tillräckligt länge för att hinna byta några ord med de jag kände innan jag kastade in handduken. Öl gick in, ord flög ut, SMS skickades iväg. Efter några SMS hade jag en ny plan för kvällen men ölen hade gjort mig lite mer avslappnad så jag satt i ett ganska livat samtal med min gamla vapendragare. Ett stående skämt är några skräcködlor han släpade hem för några år sen. Riktigt vrickade människor.

Han: Men du vet hur det är, de är heta på fyllan men dagen därpå vaknar man, lyfter på täcket och bara: AAAAAAAAAAHHHH!
Jag: Haha, ja, fan, jag vet hur det är!

..med det gamla ragget sittande bakom..

-Strike två.-

Att jag inte avlägsnade mig där och då bevisar hur extremt intelligent alkohol gör mig.

Crewet jag var där med har alltid samma procedur: De sitter och tar det lugnt och gör ingen tillstymmelse till att vara på väg någonstans men helt plötsligt, från ingenstans: "Nu ska vi gå!" och sen är de ute på två röda. "Kommer du? Kommer du? Ska du med? Kom nu då!" Jag orkar inte alltid med deras stress så jag brukar säga: "Men vad fan, jag kommer efter. Jag ringer." Ingenting var annorlunda denna gång. Bara det att när de har kommit sig iväg ser jag mig omkring i rummet och kvar är jag, mitt gamla ragg och en eller två till. "Awkward!" ropar min hjärna, så jag kastar mig upp ur soffan, hojtar: "Vänta på mig!" och tappar ut ett helt tobakspaket över hallgolvet. In genom dörren kommer en vän som har glömt någonting. "Ja, fan, kommer du med ell.. Oj då, här var det tobak över hela golvet!" Jag låtsas inte se; får med mig det jag ska och tar mig ut genom dörren. I trappuppgången hör jag: "Frågade du inte om du kunde få tillbaka ditt halsband? Hahahaha!"

-Strike tre.-

Ikväll är jag nykter.

Det finns alltid en morgondag

Vaknade, drack en abnorm mängd vatten och började snart röra mig hemåt. Upptäckte att jag hade tappat ut nästan hela tobakspaketet. Funderade på hur och när vi hade tagit oss från stan under natten. Vaknade ur mina tankar när jag hörde ett: "Hej!" Självklart - haltande, med blodiga knogar, brännmärke i pannan, risigt hår och mascara i halva ansiktet mötte jag min sjukt snygga granne. God morgon bakfylla.

"Pizza-pie" och inte "piece of pie"!

Tillsammans med många andra har jag extremt lätt för att memorera låttexter. Har jag hört en låt en gång kan jag med stor sannolighet citera texten senare. Det stör mig alltid lite när folk sjunger fel. Då det inte känns viktigt att rätta någon så jag gör det endast när någon i min närhet sjunger fel om och om och om igen och jag inte kommer undan att lyssna. Om någon envetet håller fast vid att de sjunger rätt så brukar jag inte bry mig nämnvärt men jag kan ibland be dem att sluta sjunga låten i min närhet. Annat var det när jag var en liten skrutt. För många år sen diskuterade jag och en vän låten Sommarnatt av Snowstorm. Min vän envisades med att de sjöng "det ger en skönare feeling" och inte "det ger en skön high way-feeling". Vi spelade låten flera gånger för att höra vad de sjöng och visst sjöng de "high way-feeling". Vännen nekade. "'Sköönare' sjunger de" sa hon. Jag kallade henne döv och dum i huvudet och följde upp med säga till henne att hålla käften innan jag gick därifrån.