Vi fortsätter spela..

Om musik inte känns så kan det kvitta. Jag identifierar mig genom musiken jag lyssnar på. Jag älskar den. All musik behöver inte vara the story of my life, men musiken ska kännas. Om det så är en låt som ger ditt liv mening eller om det bara är en låt som just där och då får dig att vilja röra på dig. Musik är viktigt och jag kan se tillbaka på olika theme songs under olika perioder och bara nostalgiskt lyssna för att i nästa sekund slänga på nutidens theme song. För mig är musik den viktigaste influensen utifrån.

Kom på att jag har en kartong full med skivor i ett förråd långt bort. Långt, långt, långt bort för att citera Thåström.

När jag känner mig full of myself så lyssnar jag på Garanterat Individuell med Hoola Bandoola Band. När jag känner mig oövervinnerlig så lyssnar jag på Europa med Afzelius. Annars är livet ett pågående soundtrack. En del låtar dyker ofta upp i min tillvaro utan att jag egentligen vill medge det. Jag har gjort det och jag kommer att göra det igen men jag behöver ju inte göra det oprovocerat, he.

Några låttips:

You can get it if you really want

Älskar folk sig själva?

Lyssnar på G L O A och funderar över - älskar folk sig själva? När jag träffar folk som är stenhårda på ytan så tänker jag ofta: "Jag vet att du gråter när du är ensam." Med en del undrar jag även om det är det enda de gör, trots att fasaden är av sten.

Att gråta är inget att skämmas över. Det är lika nödvändigt och skönt som att skratta. Jag tror att om man inte gråter; inte känner ilska; inte känner lycka etc så väntar en psykisk åkomma runt hörnet. Den människa som är hel är den människa som vågar känna alla känslor. Om man inte är helt tillgänglig för sig själv så kan man aldrig vara helt tillgänglig för andra. Att inte känna är att beröva sig själv intelligens. Att känna är att tänka, även om man inte behöver känna allt som sker eller tänka på allt som sker. Ibland måste IQ:n stå över EQ:n, men den dag då man inte känner är den dag då man inte tänker. Paradoxalt och-/eller självklart. Take your pick.

Jag har funderat mycket över folks inställning till sig själva. Vågar de älska sin person? Står de rakryggade? Känner de sig övergivna i välden? Jag känner mig sällan ensam, trots uteblivande av sällskap, då jag trivs i mitt eget sällskap.

Många beskriver mig som en ensamvarg, men det som präglar mig är att jag måste klara mig själv. Jag kan absolut be om hjälp om jag behöver det, men i de flesta fall måste vi rädda vårt eget skinn. Om mina djur skulle behöva hjälp skulle all känsla av stolthet vara som bortblåst. Att jag vill klara mig själv beror endast på en sak, se scenario: Jag är ute och åker i min prydliga, vinröda Volvo V70. Klockan är 00:00 och jag kör på en ödslig landsväg. Plötsligt får jag punktering. Jag har ett reservdäck i bagaget, men jag vet inte hur jag ska byta. Jag har däck, jag har domkraft, jag har fälgkors, men jag är clueless. Hur ska jag lösa det här? Hoppas att någon svarar när jag ringer.. Tror inte det. Jag måste kunna göra det och jag bär med mig vetskapen om att jag bär på potential.

At the end of the day har du bara dig själv. Du måste kunna göra allt. Du måste tänka på dig själv. Även om du får ångest över begreppet egoism så måste du tänka på att din värld kretsar kring dig. Om du vill hjälpa någon så gör du det för att du tänker att det är rätt, vilket får dig att vilja förändra. Även om du gör någonting för någon annan så gör du det för att det är du som anser att det är rätt sak att göra. Du tänker; du känner; du agerar.

Åter till människor som inte verkar älska sig själva. Fråga är enkel: Varför? Vad gör att en människa inte vågar eller känner sig förmögen att älska sig själv? Kom att tänka på faktumet copycats. Om du vill få en människa att fatta tycke för dig så agera tvärt emot vad människan i åtankte hade gjort. Vi vill vara de vi inte är.

Varför älskar du inte dig, för den du är; för den du vill bli och för den du tänker- och kommer bli?

Storhetsvansinne och mindervärdeskomplex går hand i hand. Se dina brister och våga se dina fördelar. Dina svagheter är även de en del av dina attraktiva sidor. Du är du. Så är det och så blir det. Älska och se dig bli älskad. Det tar tid men det är värt det.

En människa kan aldrig vinna över en drog

Träffade en gammal vän på väg hem från jobbet. Hon såg ganska fräsch ut, men kändes inte helt hundra. Hon pratade om lycka, om hopp och om hur skönt det är att leva ett vanligt liv. Hennes ord var positiva, men jag kände att det var någonting som inte stämde. Så kom jag på det. Hon var nyavtänd. Sexveckors-romantiseringen. En av tiderna då du känner dig enormt stark för att du inte låter drogerna styra dig. Tiden då du älskar missbrukarna, men samtidigt hånar dem för deras levnadssätt. Tiden då du vill gråta och skrika över att behöva umgås med missbrukarna, men samtidigt behöver dem för att kunna berättiga din existens. En tid av skrik och melankoli, men framför allt av en känsla av styrka för din egen person. Du känner att du är menad för någonting stort och tackar för att alla sidor av din person inte är förstörda. Jag har sett det ta form i små och stora yttrandeformer, men det är alltid påtagligt. De älskar att prata om det, men hatar att prata om det. De torrpundar på minnen, men söker andra upplevelser. De älskar sitt rena och nyktra liv men skulle kunna byta bort det mot grejer från en gammal eller nyfunnen vän. De skulle göra det utan att tveka en sekund. Jag älskar dem och jag hatar dem. Jag hatar deras existens, men skulle inte kunna se min egen existens utan dem. Det enda jag vet är att en människa inte kan vinna över en drog. En drogs dragningskraft är en dragning man aldrig kan få ut av en människa. Kärleken är för stor. Har en människa mött sitt livs kärlek så kan man inte be dem att nöja sig med ett krogragg. Drogen slår människan. En människa kan aldrig vinna över en drog. Jag hatar det, men vet inte hur livet skulle vara utan det.

Nyduschade pissluder

Bob Dylan-tröja och trasiga träningsbrallor

Jupp, det är dagen det. Mr. Jones ljuder ur högtalarna och kaffe slinker ner.

Jobbade i natt och kom hem oförskämt pigg. Somnade efter några timmar, men vaknade ganska snart upp av att en man stod bredvid min säng. Han sa till mig att flytta på mig så att han skulle kunna köra över min säng med en ångvält. Jag försökte ignorera honom, men han gav sig inte så till slut tog jag täcket och la mig i soffan. När han hade kört med ångvälten en stund så började det pipa. Det var ångvälten som pep för att markera att man inte skulle gå där under arbetet. Jag undrade hur det kunde ta så lång tid att platta sängen. Vaknade för några timmar sen, på soffan, med några missade samtal.

Morgondagens projekt: Smygtvätt på jobbet.

Arga Lappen

Hahahaha